Lösenordsskyddad: Skolavslutningen 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Lösenordsskyddat…

Jag har valt att lösenordsskydda en del inlägg! Eller ganska många faktiskt! Detta på grund av att min son börjar bli så stor och han har flera vänner på nätet som kanske kan lista ut och spåra till vår familj.

Självklart vill jag att ni ska fortsätta läsa, för jag vet att jag har en hel del besökare varje vecka! Så skriv en kommentar eller kontakta mig via kontaktsidan så ska ni få ett lösenord!

Tack för att ni läser och för att ni återvänder!

// Mamman på Busmakargatan!

Strategi nummer två: Uppmuntra och beröm ofta!

image

I min verktygslåda jag fick från BUP på Strategikursen finns ju 14 olika strategier!
Den första att Fånga de goda stunderna skrev jag om för ett par dagar sedan!
Nu är det dags för nummer två: Uppmuntra och beröm ofta!

Jag tänker att dessa strategier vi fick är ju rent vett och sunt förnuft, något som borde vara och kännas helt självklart för alla föräldrar!
Men det är ju inte alltid så enkelt! För då skulle det ju inte finnas något behov i att t ex gå på sådana här kurser i hur man blir en ”bättre förälder”. För det är väl lite så jag känner mig när jag går på dessa kurser genom BUP. Att jag är en dålig förälder som misslyckats att uppfostra mitt barn! Nu vet jag ju innerst inne att det inte är så, och jag tänker definitivt inte så om de andra föräldrarna!!! Nää inte alls! Men jag dömer ut mig själv!

Jag tror ju inte heller att de på BUP som håller i kurserna tänker så om oss som kommer dit. Att vi är misslyckade föräldrar som behöver lära oss att vara en bra mamma eller pappa. För de vet ju om att våra barn har svårigheter, de har kunskap och erfarenhet inom det Neuropsykiatriska! De vet att det är andra orsaker som ligger till grund att barnen är svårare att nå fram till, än att det är brister i uppfostran. De vet att vi föräldrar gör vårt bästa och att vi gör allt för våra barn! Annars skulle vi ju inte sitta där, och vi skulle inte söka hjälp!

Däremot tror jag att många andra dömer ut föräldrar till barn med tex ADHD, då de ofta är annorlunda och kanske utåtagerande och extra busiga… de blir de jäkla skitungarna som har föräldrar som inte bryr sig alls!

Dessa kurser på BUP där vi samlas några föräldrar till dessa barn. Alla känner säkert likadant när man kommer dit första gången! Känner sig uppgivna, trötta, misslyckade och som dåliga föräldrar för att orken inte alltid finns! Man kan känna nån sorts skam till att sitta där, samtidigt som man blir så glad att få träffa andra och höra hur de har det, att det faktiskt finns fler som har det precis likadant! Att situationer som blir svåra hemma blir på precis samma sätt hemma hos de andra! Helt plötsligt får iallafall jag en känsla av bekräftelse! Jag är inte alls dålig och jag är långt ifrån ensam!

Att ge uppmuntran och beröm till ett barn som ofta får negativ uppmärksamhet är och kan vara väldigt svårt. De är ju lika hungriga på beröm som alla andra men är själva så vana vid att få negativ uppmärksamhet att de kör på i samma spår, så blir det för föräldrarna också, de fortsätter även de i samma spår och fortsätter att uppmärksamma det som barnen gör mindre bra! Det är så svårt att bryta den onda negativa cirkeln, och lyckas man för en stund ramlar man lätt tillbaka…

Denna strategi flyter så väl ihop med mitt förra inlägg om att Fånga de goda stunderna tycker jag och kunde mycket väl varit en och samma strategi men de kunniga har delat upp det i två olika!

När jag funderar kring detta så tänker jag att det här med att uppmuntra och berömma inte bara gäller hur vi är mot våra barn utan hur vi är som medmänniskor överhuvudtaget!
Hur vi är mot våra vänner, kollegor och hemma mot vår respektive!

Jag blir varm när jag tänker på hur jag och min kärlek är med varandra! Vi är väldigt uppmuntrande och berömmande emot varandra!  Faktiskt! Vi säger ofta uppskattande ord till varandra, visar tacksamhet och hjälper varandra, vi säger väldigt ofta till den andra att den är bäst! Det blir ju en bekräftelse att man tycker om hur den andra handlar liksom… Vi bråkar aldrig, det behövs inte. Vi pratar istället. Jag känner aldrig att jag blir irriterad på att t ex få plocka smutsiga strumpor, ta disken eller att få fälla ner toalocket eller annat sånt som verkar vara vanligt att haka upp sig på i relationer. För jag vet att det lika gärna kan vara han som plockar smutstvätt efter mig, eller gör andra saker. Vi hjälper varandra!
Detta ger mig ett inre lugn och jag får det ofta lättare att stanna upp och hinna tänka efter en gnutta före då det är jobbiga stunder med sonen. Jag tror verkligen att denna styrka bottnar i att jag får så mycket bekräftelse av min man!

Många gånger önskar jag att det vore lika lätt att berömma barnen för allt de gör, varför glömmer jag av det?! Självklart får de beröm, i mängder men det blandas ofta med negativ uppmärksamhet också! Vilket inte känns bra alls! Framförallt storebror har nog fått mest fokus på negativ uppmärksamhet! Han som verkligen behöver bryta detta mönster och hamna i en uppåtgående spiral istället! Jag försöker ändå ofta att säga att jag älskar honom oändligt men jag tycker inte alltid om det han gör. Att skilja på sak och person…

Jag kan ju vara lite emot ordet ”duktig”. Beroende på i vilket sammanhang såklart! Det är ett väl använt ord till barn och jag kan känna att det lätt kan bli en motsatt effekt av det ordet faktiskt! Att barnen kan få höga krav på sig själva och bli osäkra på om de duger i en jakt på att vara duktiga!

Istället tänker jag att man ska försöka berömma själva handlingen de gör bra! Och jag tror att det är extra viktigt för de barnen som har svårigheter i att sätta ord på känslor och handlingar. Att då förstärka det de gör med ord istället för att säga -Vad duktig du är. tror jag kan hjälpa dem mer. T ex
-Vad snabbt du räknade och kom fram till rätt svar.
-Vilken snygg passning du gjorde, så nn kunde göra mål.
-Vilka fina färger du valt. 
-Jag ser att du blev ledsen/arg nu!
-Men vad bra att du kunde lösa den här uppgiften.
Osv osv osv

Jag säger inte att jag har rätt och jag säger inte att det är rätt väg att gå. Men min tanke är att detta kan ge dem en bättre plattform att stå på, med hjälp i att sätta ord på känslor och handlingar. Att de kanske kan få ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, än att bara höra ordet duktig hela tiden. Jag vill ju själv hellre höra vad jag gjort bra än att jag är duktig! Att få en bekräftelse i att jag handlat rätt i en situation och få feedback i det jag gjort! Eftersom ordet duktig inte alls beskriver vad jag gjort bra utan bara att jag är duktig.

Det har varit en ganska tuff tid för min son. Han har provat Strattera en period då han tappade aptiten av Concertan sist. Men Strattera påverkade hans humör en hel del till det negativa. Så det har fokuserats på det negativa tyvärr en hel del. För det är så vansinnigt svårt att hitta positiva delar att fokusera på när det bara är aggressivt bemötande tillbaka. Men nu har vi trappat in Concertan igen samtidigt som vi trappat ut Stratteran. Aptiten är fortfarande god och humöret börjar bli det vanliga! Han verkar gladare igen och det blir fler och fler goda stunder!

Så nu när vi fått mer balans i vardagen igen ska jag verkligen göra ett nytt försök med min verktygslåda jag fått på Strategikursen! Men till skillnad från sist ska jag fokusera på en eller ett par punkter åt gången! Så denna vecka ska jag fokusera på de två första punkterna som jag skrivit om:
-Fånga de goda stunderna!
-Uppmuntra och beröm ofta!

Men det jag känner kommer bli en utmaning är hur jag i hela friden ska kunna uppmuntra och berömma ofta i situationer då det är bråk med syskonen! Var hittar man det positiva då?

Fånga de goda stunderna.

En av de 14 strategierna vi fick med oss i verktygslådan på Strategikursen jag var på för en tid sedan var att man ska Fånga de goda stunderna.
Åhh tänker de flesta, den va enkel! Eller? Joo men alla barn bjuder ju en massa goda stunder var dag! Eller? Är det sant?  Gör alla barn det? Är alla barn positiva och glada mest hela tiden, så att det blir svårt för färäldrarna att faktiskt sortera ut det bästa av allt bra deras barn gör. Eller är det så att det finns barn som har det svårt att hantera olika situationer och känslor. Som ofta reagerar på ett mindre positivt sätt och som är anti allt vi föräldrar säger och gör, och barn som är trötta och lättretliga mest hela tiden.
Joo säger jag då! Så är det! Dessa barn finns! Och de hamnar lätt i negativa spiraler och får sällan höra positiva ord och beröm från vuxna runtomkring. Det de lär sig då är att bli experter på att få uppmärksamhet på helt fel vis! Alla barn, oavsett ålder,  eller alla överhuvudtaget vill ju ha bekräftelse på att de finns och duger och få uppmärksamhet och beröm!
Vissa barn lär sig tidigt hur de ska få beröm på rätt vis, och får mängder med positiv uppmärksamhet! Men för andra barn är det svårt,  de hamnar tidigt i en negativ spiral och de får fel sorts uppmärksamhet tidigt i livet! Och där är det väldigt lätt att fastna!
Hos dessa barn kan det som förälder vara väldigt svårt att hitta guldkorn och positiva små stunder!
Eftersom det oftast är mängder med trots och tjafs, tjat och bråk med både de vuxna hemma och med syskonen blir det ju svårt att fokusera på det som är bra! Självklart gör dessa barn mängder med bra och positiva saker varje dag,  men det kan vara riktigt svårt att bortse från det mindre bra. Och det blir så lätt att det negativa hamnar i fokus istället!

Vissa stunder känner jag mig verkligen som den mest sura, arga och tjatiga mamma ever… Men det är ju fullt normalt! Så tror jag att alla kan känna!!
Vissa dagar är man ju mer inne i ett negativt tänk och vissa dagar går allt att se positivt! Så är det ju! Att hamna i en negativ spiral med mindre bra vanor, som att det är skönare att sjunka ner i soffan än att gå ut på en promenad, eller att det är gott gott med godis och frukten får ligga kvar… det är ju svårt att ta steget att ändra till annat beteende! Och har jag svårt att bryta en negativ vana så vad har då inte barnen??

Jag har turen att få vara mamma till en pojke med ADHD, Atypisk Autism och ODD. Jag är så glad för att jag har honom! Tänk vad han har lärt mig och oss, hela familjen om livet! Jag är så otroligt glad och lycklig över det!

Det här med ADHD och Autism känns lättare att hantera på något sätt. Det har forskats och skrivits böcker. Man kan googla och prata med ”proffs”. Det finns hjälpmedel att ta till. Timstocken och scheman till exempel…
Men så kommer vi till det här med ODD. Trotssyndrom med andra bokstäver. Där finns inte många verktyg att fylla verktygslådan med. Och att finna de goda stunderna i ODD är inte alltid så simpelt. När allt man säger möts med trots, ilska och avstängdhet är det svårt att fokusera på det som faktiskt är bra och positivt!

Jaha TROTS säger ni… men alla barn trotsar ju! Eller?
Nää blir mitt svar då…

När jag hamnar mitt i diskussioner som handlar om trots sitter jag mest tyst och lyssnar, ler lite och lyssnar vidare… säger sällan något alls.
Men för ett år sedan när jag hamnade i en sådan diskussion på öppna förskolan så frågade en av personalen mig hur det fungerar hos oss. Jag sa att jag har tre barn, men bara en av dem trotsar. Jag menar på att trots är ett så väl använt ord, och som gärna missbrukas lätt. När barn växer och börjar förstå att de har ett eget jag, så vill de såklart testa gränsen och självklart göra plats för sin egen person i familjen! Det är inget konstigt utan fullt naturligt! Det gör alla mina tre barn! Men det är något som går att bemöta och diskutera kring med barnet!
För mig är inte detta trots! Trots för mig är något helt annat!
Storebror i familjen trotsar och har lagt ribban högt, banat vägen väl för sina yngre syskon. De två yngre har inte en suck att ens komma i  närheten. När han var yngre var det ilska och utbrott, det är lugnt med det nu, klart han är sur på mig och anti det jag säger ganska ofta, men han är mer tjurig nu, lägger sig under täcket och stänger av världen för en liten stund, sedan kan man prata med honom! Så det värsta är helt klart över!  Trotsen kommer mer och mer sällan! Det känns skönt att han hittat  en annan väg att gå än att bli så där arg!

För en tid sedan var min yngsta hemma hos en kompis till mig och lekte med hennes dotter. Min kompis och hennes dotter vart osams om något som de tänkte olika om. Min dotter hade då sagt något om att hon och jag aldrig blev osams och att vi aldrig bråkar.
När jag sedan fick frågan kring detta då kunde jag lätt svara JA! Utan tvekan! Det är ju såklart att min dotter försöker framhäva sin person och vill gärna få sin vilja igenom, men när hon försöker som mest med vad som kallas trots så kan jag inte annat än att le åt henne och bara tycka att hon är söt… Allt är ju pratbart med henne, jag kan nå henne även när hon är upprörd och arg. Det är ganska lätt att få henne lugnare och sedan prata om saken! Hon vet att allt är diskuterbart! Och vi kommer ofta fram till en lösning ganska fort! Hon har lärt sig att det blir konsekvenser och mindre roliga resultat om man fortsätter, hon har lärt sig att försöka hitta andra vägar istället! Så ja, nä det blir inget bråk som slutar med att hon får gå till sitt rum eller så… Så är det med mitt mellanbarn med. Han hittar ofta andra vägar att gå istället!

Rutiner

Rutiner! Det är A och O för  framförallt ett bus i familjen och för att kunna skapa en någorlunda kaosfri vardag i familjen.
För det är ju så att han behöver fasta rutiner för att det ska flyta på i vardagen. Han behöver veta vad som händer liksom.
Det är lite som Skalman, med sin mat och sovklocka! =)

skalman

Men i hans rutiner krävs att vi andra är flexibla för att om det inte blir som han tänkt, eller om det måste ske en förändring kan kaoset uppstå på 2 sekunder och då gäller det att vara snabb att tänka om och hitta andra vägar. Det är ju så lätt att bli sur och frustrerad, då gäller det att bromsa upp sig själv och hitta ett annat sätt!  Precis som Bamse och Lille Skutt ofta får göra!  

När jag nyligen fyllde i alla papper till Försäkringskassan gällande vårdbidraget så insåg jag på riktigt vilka fasta dagsrutiner vi har, och hur inrutat vårt liv på riktigt är! Från morgon till kväll så är det i stort sett helt förutbestämt hur våra dagar ser ut! I vår familj, liksom så många andra som har det som oss, så är det svårt med hastiga förändringar, med att göra spontana saker, såvida det inte är något som är riktigt kul! För det mesta krävs ju planering och förberedelser!

I köket har vi en whiteboardtavla, med en veckoöversikt, alla barn har en egen rad där de kan se hur hela veckan kan se ut!
image

Här fyller vi i alla aktiviteter, idrottsdagar i skolan, läxdagar, duschdagar och städdagar mm…
Detta ger en snabb överblick i vad som händer under veckan, barnen kan snabbt kolla och få ett hum om dagarna! De kan bli påminda om vilka dagar de har idrott i skolan osv.

Utöver detta har vi ”scheman” för olika situationer, som t ex. mornar, kvällar och städning! I Storebrors rum finns även en till whiteboardtavla där vi kan skriva ner dagsschema på de dagar det behövs. Eller annat han ska komma ihåg!

Jag vet att många tycker och tänker kring våra fasta rutiner, men det är ett måste för att minimera kaoset som annars kan bli!
Jag tror att det är jättesvårt för alla som inte har någon erfarenhet kring NPF att förstå hur viktigt det kan vara med fasta rutiner! Jag har haft väldigt svårt att förstå det innan också! Jag tycker om att vara spontan och göra lite som jag känner för just för tillfället, men det har jag lärt mig att det inte alls blir bra när jag har barnen hemma! Alla mår ju bra av rutiner, det är jag övertygad om, även om man kan behöva några spontana ryck ibland!